morrhoppa

Igår så diskuterade jag och James döden. Jag vill gärna säga att vi diskuterade, fast det var ju jag som pratade och James som lyssnade. Det är som i alla dem där böckerna om pojken/flickan och deras fantastiska häst som alltid finns där för dem, jag trodde att dem skildringarna var romantiska fantasifoster om en svunnen tid, ungefär som att galoppera in i solnedgången med håret flygandes. Fast det visar sig nu när jag har min älskade James att man verkligen kan vara vän med en ponny, det är såklart inte så fantastiskt jämt. Speciellt inte när James vägrar gå i min takt när vi är ute och går och jag måste släpa med honom. Eller när jag är alldeles för trött för att orka göra något mer än att berätta att han är världens finaste och han tittar förebrående på mig. Jag vågar nog påstå att ingen av oss är så oskyldig när det gäller att gå varandra på nerverna.Samtidigt gör vi varandra glada och lyckliga, James gör mig lycklig i alla fall och jag är ganska säker på att han tycker det är ganska trivsamt när jag sitter i hans box och tittar på när han äter och tradar på om någonting som har hänt eller vad jag ska ta mig till i mitt liv.

James fick en ny grimma idag, i läder. Har velat köpa en ordentlig lädergrimma till honom hur långe som hellst men att hitta en snygg som inte kostade skjortan har inte varit något jag har lagt energi på. Hur som helst så bestämde jag mig för att slå till på en som var på rea när jag ändå lämnade tillbaka transportskydden. Den är i storlek cob men satt som en smäck.